JI-PYO LIM – Taekwondo för glatta livet

Han blev intvingad i sporten av sin mamma och kom sedan att bli både landslagsman och förbundskapten för Sverige. Kampsportnews har tagit ett snack med Ji-Pyo Lim om uppväxten, karriären och hur framtidsvisionen ser ut.

Ni flyttade från Korea till Sverige när du var 6 år, då din pappa beordrats till Norden för att introducera taekwondo. Kan du berätta mer om vem din pappa är och varför han beordrades hit?

– Min far föddes 1943 och tränade boxning till slutet av 50-talet då det koreanska taekwondoförbundet bildades och sporten introducerades stort i landet. I början av 70-talet var han stationerad i Vietnam som fallskärmssoldat och säkerhetsvakt för hans kunskaper i taekwondo. Under slutet av 60-talet och i början av 70-talet var efterfrågan på koreanska taekwondoinstruktörer stor över hela världen. Till Sverige hade en koreansk instruktör i en av taekwondostilarna, Moodukkwan, kommit i slutet av 60-talet och när han for vidare efterlämnade han kunskapstörstande elever efter sig. Moodukkwan hade dock ingen större internationell organisation, varpå svenskarna sökte upp det internationella taekwondoförbundet. Min far hade gjort avtryck i Vietnam som instruktör i det militära för en grupp på förbundet som kallades Tiger Division, varpå han tillfrågades om han skulle vilja åka till Sverige. Min far kom således till Sverige 75 för att starta upp taekwondon här. Året efter startade han även sporten i Norge.

Hur reagerade du när du, mer eller mindre, blev intvingad i sporten? Var det kärlek vid första taekwondokastet?

– Jag tvingades helt riktigt in i sporten. Dock minns jag inte första träningen. Jag, min syster och min mor kom till Sverige sommaren 76, ett år efter att min far landade här. Efter några veckor i mitt nya land kom jag hem gråtandes, den här historien har jag fått återberättad av min mor, efter att ha fått stryk nere på gården nedanför lägenheten. Mamma sa då att det var dags att jag började träna för min far. Jag var ett av få barn, om inte det enda, som hängde med på träningen. Sakta men säkert kom det fler barn. Träningen 76 var konservativ och långtråkig med mycket repetitiva enkla bastekniker och ständigt nitiskt justerande av ställningar och vinklar på slag och blockeringar. Medlemstillväxten av barn var därför långsam. Jag minns faktiskt inte ens vad jag tyckte om träningen i början. Det var något naturligt för mig att göra som mina föräldrar sa. Inte förrän år 2000, som 30-åring, gjorde jag ett självständigt val att fortsätta aktivt med sporten och jag tog då även beslutet att pröva att driva verksamheten som ett bolag.

Kände du någon glädje för sporten de första trettio åren i ditt liv eller fortsatte du för att det var något som du förväntades göra?

– Taekwondo har alltid varit till glädje för mig. Jag har tyckt om att träna och jobbat för att bli bättre. Träningen har alltid varit något självklart och en naturlig del i mitt vardagsliv. Jag tog mitt svarta bälte som 16-åring och började då även instruera. Att vara tränare har alltid varit positivt och berikat mig som person. Den delade glädjen med eleven är unik.

Hur gammal var du när du började tävla och hur har karriären sett ut?

– Jag började tävla i kamp som 24-åring. Den sena tävlingsdebuten berodde på att min far aldrig tyckt om tävlingsverksamheten och därför aldrig uppmuntrat mig att tävla. Faktum är att min allra första tävling var i karate i Huddinge 93, där jag kom på tredjeplats. Hösten 94 debuterade jag i taekwondoelitserien och redan på första deltävlingen tilldelades jag priset som bästa fighter. Jag avslutade säsongen med ett brons på SM våren 95. Tyvärr ledde otur med skador, bland annat ett brutet revben, till att jag ganska direkt efter min tävlingsdebut istället la mer fokus på att lära ut. Under vintern 99 gjorde en allvarlig knäskada att tävlingskarriären, som knappt hunnit komma igång, fick läggas ner. 2003 började jag istället tävla i Poomsae (taekwondons motsvarighet till kata). De första åren lade jag mest fokus på att utveckla sporten som domare men jag har tagit ett otal SM-guld och några NM-guld. Under 2009-10 var jag förbundskapten för Sverige.

– 2011 blev jag, som förste svensk, etta på Europarankingen. Jag vann samtliga internationella tävlingar det året. Två år senare vann jag den internationella tävlingen Chuncheon Open i Korea. I finalen vann jag över den regerande koreanske världsmästaren och i semifinalen vann jag över den kommande världsmästaren, även han korean. Under åren 2013-15 var jag förbundskapten för det finska landslaget och lyfte dem från att vara bland de tio sämsta till att bli bland de tio bästa i Europa. Det blev ett JVM-brons 2014 och sedan avslutade jag mitt uppdrag året efter med guld, silver och två brons på EM. 2018 tävlade jag igen och kom femma på VM. På NM i år tog jag silver på samma poäng som danska Ky-Tu Dang, som ett par månader tidigare kommit tvåa på VM.

– Vår klubb, Team Academy tog priset som tredje bästa klubb i kamp på SM 2008. I Poomsae är vi mesta mästare och tog i december förra året vår tredje raka titel. På årets NM, som är ett mästerskap både för landslag och klubblag, blev vi överlägset etta för lag under arton år. Totalt, alla åldrar, kom vi på andra plats efter Finland.

Vad har du jobbat med vid sidan av sporten?

– Jag har jobbat på heltid med mitt bolag sedan 2000, då jag förde över verksamheten till företagsform. Innan dess var jag ekonomikonsult i fem år. Tidigare har jag pluggat ekonomi på Stockholms Universitet, jobbat på SAS ekonomiavdelning och 90-92 gjorde jag lumpen samt gick en reservofficersutbildning.

Har du egna barn som också håller på med taekwondo?

– Jag har två döttrar, 25 och 26, som båda har svart bälte och är svenska mästare i Poomsae. Min äldsta dotter är även Nordens yngsta mästarinna och bronsmedaljör på Universitets-EM.

Hur ser framtidsutsikterna ut för din klubb Mudo Academy?

– Framtiden är mycket spännande. Innan pandemin var vi på väg mot 1500 medlemmar och nu gasar vi vidare med ett nytt center på 1200 kvadratmeter i Sickla Köpkvarter med målsättningen att ha minst tusen medlemmar till nästa år. Med vårt center på Odenplan är målet att nå totalt 2000 medlemmar till slutet av 2023. Når vi nyckeltalen till sommaren det året, kommer vi påbörja arbetet med ett tredje center till våren 2024 med samma kvantitetsmål. I maj gjorde vi vår största förvärv och anställde finske Frans Salmi som 2014 tog brons på Junior-VM och 2015 blev europamästare som senior. Han flyttar från Finland till Stockholm i augusti för att jobba på MUDO på heltid. Med honom kommer vi storsatsa mot EM 2023. Vi har samtidigt slutförhandling om ytterligare en anställning, en dansk landslagsman som vi hoppas skriva kontrakt med i slutet på juni.

Läs mer om MUDO Academy

Läs även om Mergim Feka.

Läs mer om Taekwondo på förbundets hemsida samt i gruppen och Svenska Taekwondo Unionen.