JENS HULTÉN – Konstformen framför våldet

Ni känner nog främst igen honom som en av Sveriges mest kända skådespelare. Jens Hultén lät mig följa med på en resumé av hans kampsportsresa. Han berättar om hur det var att fightas inför fullsatta läktare, varför han inte gillar MMA och hur han söp bort en kampsportsklubb.

Vasastan, Stockholm. Första mötet med kampsport sker runt tio års ålder då Jens, under ett sportlov, får möjlighet att testa på judo. Han släpper det hastigt och låter intresset istället göra rentré senare i livet, då i form av en annan stil.

– Jag började träna boxning 1977 på Stockholms AIF och gjorde det i några år. Gick en diplommatch och var ganska lovande. Började sedan bygga muskler istället och satsade på det ett tag. Jag såg Dolph Lundgren i bar överkropp i någon tidning och tyckte att det var coolt. Han var lång, blond, stor och stark och det tyckte jag att jag också kunde bli. Jag tror att vi speglar oss i sådant som påminner om oss själva. 83 kom jag i kontakt med Thabo Motsieloa efter att han hade öppnat sin Kung-Fu Shaolinklubb på Bondegatan på Södermalm. Då började jag träna på allvar, det var startskottet.

Vad var det du fastnade för?

– Jag ville bara bli duktig på något. Sedan är det klart att Bruce Lee alltid har varit med i bilden. Man såg hans filmer och tyckte att det var coolt att se den där kattlika människan röra sig, det var en fascination. Även Muhammad Ali, Benny ”The Jet” Urquidez och Bill ”Superfoot” Wallace var profiler som jag såg på videofilmer som man fick skickat till sig från någon som bodde i London eller USA. Det var guld värt när man fick tag på grejer, nästan stöldbegärligt gods. De fanns inte att hyra, så det var ju svarta marknaden. Det var häftigt och där fick man också en känsla för vad kampsport egentligen handlar om.

Efter att på ett år ha gått från nybörjare till att träna med den avancerade gruppen fick Jens chansen att uppträda. Thabo hade utformat sin egen turnering betitlad Challenge Cup, där stilarna Taekwondo och Kung-Fu skulle göra upp.

– Solnahallen var fullproppad med 3000 personer och köer utanför. Det var en stor jävla grej. Jag mötte någon kille med svart bälte som de hade hyrt in och jag tror att det tog 42 sekunder innan jag hade kört över honom. Det var uppror på läktarna. Folk hade inte sett något liknande, de var helt galna.

Vilken stil körde du?

– Jag gick bara på och sparkade och slog. Vi hade inga handskar heller, så det var rätt hardcore. Minns mycket väl att jag blev euforisk av det där, samtidigt som jag tyckte att det var jävligt obehagligt.

Efter succén kände han sig solid och förvissad om att han klarade sig bra mot alla som kom i hans väg. Tills han stötte på en herre vid namn Magnus Cederblad.

– En dag kom han ner till klubben och det kändes som att jag blev våldtagen. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Han gjorde vad han ville och jag förstod ingenting. Vi snackade efteråt och jag frågade honom vad det var han höll på med.

Jens imiterar Magnus på umemål.

– Det är bara att följa med. Jag ska upp till boxningsklubben Örnen sedan, där finns det en massa killar man kan köra med, vettu.

– Där fick jag träffa en massa gamla fighters som Kurre Pettersson, Brian Fitkin, Arne Söderberg och Peter Jall. Flera av dem jobbade som dörrvakter på Daily News, Café Opera och Vickan. Jag slutade hos Thabo och började träna mycket med Magnus. Vi hade ett liknande sätt att fightas på, så jag lärde mig oerhört mycket genom att köra med honom.

Hade du några planer på att satsa och bli professionell?

– Det fanns möjlighet att åka till Holland och försöka slå sig in som proffs men jag var inte intresserad av det. I ärlighetens namn tyckte jag aldrig om att tävla, det var ganska obehagligt. Jag gjorde det några gånger för att jag ville utmana mig själv och se var jag stod. Sökte nog efter ett sammanhang att få uppträda.

Jens berättar att han, under många år, drev en egen kickboxningsklubb vid namn Aquilla.

– Där hade jag elever som tävlade för mig. Jag tror att Jörgen Kruth sa att han var nere och tränade någon gång. David Bielkheden körde hos mig. I ett tidigt stadie var även Martin Lidberg där. Jag var coach och drev fram några stycken men slarvade sedan bort det. Jag började kröka och var oseriös, så allt mynnade ut i sanden. Klubben lades ner och jag brottades med alkoholmissbruk.

Vem hade du velat sparra med om du fick välja fritt? Död eller levande

Jens skrattar.

– Bra fråga. Jag tycker att jag har fått sparra med de bästa. Magnus, Kurre och Arne men det är klart att det hade varit kul att köra med Bruce Lee, bara för att se hur bra han var.

Du gick en MMA-fight mot Alexander Karim i Johan Falk. Hade du mycket inflytande över den scenen?

– Ja, det hade jag. Vi tränade ganska hårt inför den och hade Nico Musoke som coach. MMA är inte min expertgren, så där fick jag lyssna mycket på Nico men när det handlade om det stående visste jag vad jag skulle göra. Vi hade skitkul och jag tycker att fighten ser bra ut.

Jag kollade faktiskt på den igår. Du fick stryk

– Jag var ju tvungen. Det sved i hjärtat.

Ville du skita i manus och spöa upp honom?

– Det fanns tillfällen då jag egentligen bara ville vända honom ut och in och säga att det är såhär det går till och det visste han om. Några sekvenser kändes förnedrande men jag var ju tvungen att göra det för historiens skull. Det var lite tråkigt.

Kampsportsträningen är än idag närvarande för den numera celebra aktören.

– Vi gubbar, som nu är i 60-årsåldern, träffas en gång i veckan. I den mån alla kan. Vi kör mjukt och fint men när jag och Magnus sparrar ser det inte ut som att det är två 60-åringar, det kan jag lova. Vi känner varandra väl, så det är snyggt att se på. Man får vara jätteförsiktig, minsta lilla grej läker ju knappt idag. Förr kunde man sparka skenbenet i ett träd och en vecka senare var man pigg igen. Idag får man ju gå med rullator men jag håller igång. Det är trevligt, säger han och tillägger:

– Träningen har utvecklats för mig filosofiskt, jag ser det som en dans. En konstform. Man kan röra sig till en inre musik. Man hittar rytmen i kroppen med slag och sparkar, förflyttningar och kast. Därför är jag inte så förtjust i att titta på den där MMA-cirkusen, för det handlar egentligen bara om brutalt våld och det tycker jag inte om.

Läs om Jens vän Magnus Cederblad

Läs även om Jens kommande teaterföreställning