Ju-jutsu Kai Del 2: Mångfald
I del två av Kampsportnews tredelade artikelserie om Ju-jutsu Kai möter vi Johan Halvardson från Svenska Ju-jutsuförbundet. Johan är förbundsinstruktör och har i många år arbetat med ju-jutsuutövande barn och ungdomar.
Inledningsvis tar Johan med oss tillbaka till sjuttiotalet och berättar om sitt första möte med ju-jutsu. Han förtäljer även hur han gick tillväga när utbudet av ju-jutsuklubbar i hans närområde var obefintligt.
– Min allra första kontakt med ju-jutsu var 1976-77, då jag gjorde min militärtjänst i Karlskrona. Där fanns en kille från Stockholm som var på väg att gradera till första Dan och behövde några slagpåsar och kastdockor att träna på. Efter avslutad militärtjänst återvände jag till Malmö där jag under drygt ett år tränade enligt ett danskt självförsvarssystem. Därefter tog arbetet mig till Emmaboda i mörkaste Småland. Där fanns inga jag kände och inte heller någon ju-jutsuklubb, så jag startade en egen, säger Johan och fortsätter:
– Några år efter att jag startat Emmabodaklubben i september 78 påbörjade jag mitt engagemang för barn- och ungdomsverksamheten. Jag kom i kontakt med Lennart Collan, Ingemar Sköld och Olle Adervall och blev en av ledamöterna i dåvarande barnkommittén. Det blev många barnläger och mycket resande från Umeå i norr till Ystad i söder. Ytterligare några år gick och jag blev ordförande för Svenska Ju-jutsuförbundets barnkommitté och utbildare för barninstruktörskursen. Det har jag varit sedan dess med undantag för några år då Olle Håstad respektive Tobias Back ledde vår kommitté.
Senare iklädde sig Johan ytterligare en roll inom ju-jutsun. En roll som han, arton år senare, fortfarande innehar och uppskattar än idag.
– 2005 fick jag förtroendet att bli förbundsinstruktör. Att sedan dess regelbundet ha fått träffa och träna tillsammans med skaran av riks- och förbundsinstruktörer under ledning av Hans Greger är nog den del av min ju-jutsukarriär som utvecklat mig mest. Att arbeta i en grupp med kunniga kamrater mot ett gemensamt mål och verkligen på riktigt känna att vår organisation och vårt system utvecklats och blivit bättre och bättre är ett privilegium.
Idag är Johan fortfarande aktiv i den ju-jutsuklubb som han, av nödvändighet, startade för fyrtiofem år sedan.
– Min hemmaklubb finns sedan många år tillbaka i Nybro som ligger mellan Emmaboda och Kalmar. Vi har lyckats skaffa oss ett gott rykte på skolorna i kommunen och den bästa rekryteringsbasen vi har är nog våra egna elever. Barnen och ungdomarna utgör tre fjärdedelar av våra medlemmar. Inför terminsstart gör vi reklam på sociala medier. Tidigare affischerade vi också en del. Vi har också haft en del idrottsdagar ute på skolorna. Vi har allt ifrån femåringar till mig själv som är född 1956 och är äldst i klubben. Flera föräldrar har gått ifrån att sitta och titta på när deras barn tränat till att själva bli instruktörer. Bland skaran av instruktörer finns också de jag haft som elever när dem var fem år gamla och tränade i knattegruppen, säger han och tillägger:
– En av mina främsta elever är idag en större tekniker än vad jag själv lyckats bli. Även om du, Sandra, flyttat söderut och lämnat vår klubb, så är det med stolthet jag känner mig delaktig i din framgång som ju-jutsuka. Ingemar Sköld myntade begreppet ”en jävligt bra instruktör” (EJBI) på en utbildning jag gick för länge sedan. Han påtalade att en instruktörs ambition måste vara att eleverna ska bli bättre än vad man själv är. Den dagen man är rädd för att bli förbisprungen är man slut som instruktör.
Enligt Johan är Ju-jutsu Kai en, i allra högsta grad, inkluderande och mångfacetterad stil. Den når ut till en rad olika utövare med varierande kunskap och behov men lite plats för förbättring finns det allt.
– Det är den definitivt. Hos oss finns plats både för de som prioriterar självförsvar, motion, allsidig fysisk och mental träning. Vi tar emot alla åldrar och var och en sätter upp sina mål utifrån sina ambitioner. Vi i Nybro Ju-jutsuklubb har en bra blandning i barn- och ungdomsgrupperna vad det gäller pojkar och flickor, olika härkomst och åldrar. Din fråga väcker dock till eftertanke. Jag inser att på instruktörssidan har vi en del att arbeta med. Vi har både kvinnliga och manliga instruktörer i olika åldrar men det är sämre ställt med kulturell bakgrund. Det ska vi ta tag i, säger han och adderar:
– Vi har sedan många år tillbaka bedrivit verksamhet för alla åldersgrupper. Våra yngsta elever i knattegruppen börja när de är fem-sex år gamla. Vi har haft självförsvarskurser riktade speciellt till flickor och kvinnor. Ett gott rykte har vi också lyckats skaffa oss, inte minst för vår förmåga att ta emot barn med speciella behov. Barnens vårdnadshavare har ofta påtalat hur mycket bättre de upplever sina barns möjligheter att lyckas inom vår idrott jämfört med mycket annat.
Johan uppskattar alla de karaktärsdrag och perspektiv som ju-jutsun har givit honom under de senaste decennierna.
– Det jag vet är att ju-jutsun har gett mig egenskaper, förhållningssätt och tankar som jag haft stor nytta av som människa. Att vara instruktör i ju-jutsu, inte minst för barn och ungdomar, är så mycket mer än att bara lära ut tekniker. På mattan står jag inför grupper med flickor och pojkar, barn från olika kulturer med olika förutsättningar och som är bra på olika saker. Jag hoppas och tror att vår verksamhet bidrar till att utveckla och stärka de med självkänsla som de har glädje och nytta av långt utanför ju-jutsun, säger han och avslutar:
– Att få ha varit delaktig i att bygga upp en barn- och ungdomsverksamhet där vi idag har en barnkommitté med regionansvariga som är fullt kompetenta att fortsätta arbetet med att utveckla vår verksamhet känns mycket bra. Tack till alla elever jag mött under åren på klubben, läger och kurser. Utan era svettiga och glada ansikten hade jag inte stått kvar på mattan under så många år. Jag ska inte sluta med ju-jutsun men med en marginellt passerad pensionsålder börjar man inse sina fysiska begränsningar.
Fotograf Johan Ylitalo
Läs mer om Nybro Ju-jutsuklubb
Läs om Svenska Ju-jutsuförbundet
En reaktion på “Ju-jutsu Kai Del 2: Mångfald”